PyroBritt

Hemma på byn när jag var liten fanns det en gammal gumma som bodde med sin son i en skogskoja i skogen. Där fanns ingen el och inget vatten och värme fick dom från den vedeldade kaminen som stod mitt i rummet. Det var ingen stor koja, bara ett rum och det rummet användes till både kök matrum sovrum och allrum. Jag minns de gånger jag följde med min far eller min farmor dit att jag hade en känsla av mystik inom mig. Det var oerhört enkelt ordnat. Vatten stod på bänken i en hink, och eftersom det var en dryg bit ner dit dom hämtade vattnet så antar jag att den sysslan ålades sonen. Tanten hade skärmat av med ett skynke där hon sov och mycket utav det som fanns i kojan hade nog inte sett någon form av rengöring på väldigt länge. Jag minns att det luktade av allsköns odörer och det kändes inte så frestande att tacka ja till det man ville bjuda på när man kom dit... Jag antar att denna kvinna inte var bortskämd med saker som annars var ganska vanligt, som dagstidning, tv, färska matvaror och rena varma kläder. På vintern var kojan dragig och kall och man fick gå upp på natten för att hålla eld i kaminen. Hon sysselsatte sig oftast med en som hon sa "sticksöm" och så satt hon oftast när man hälsade på, vid fönstret med sin stickning. Hon hade slitit hårt, ensam fostrat och tagit hand om 4 barn. På den tiden fanns varken barnbidrag eller underhållsbidrag så var man ensam mamma så var man ensam. Så småningom byggde sonen ett hus nere i byn. Det var ett hus som vi skulle betrakta som halvfärdigt. Det var bara masonit på väggarna, bara plank på golven. Där fanns inget kakel i badrummet, och inga lister vare sig i tak eller på golv. Men där var el och vatten diskbänk spis tvättmaskin och toalett och för tanten var det "värsta lyxen". Hon fick ett nytt liv, och hon upptäckte civilisationen. Hennes nya stora passion var veckotidningarna som hon köpte och läste flitigt. Min lillasysters minne av denna tant är just alla veckotidningar. Ibland när man hälsade på fick man med sig en tidning och för oss som knappast fick se åt en veckotidning annat än i bästa fall en "Året runt" var ju detta hur spännande som helst. Så minns man henne sittande där i sitt nya kök med en tidning på bordet och en stickning i händerna. Så småningom hamnade hon på ålderdomshemmet i Bredbyn där hon även dog och sonen blev ensam kvar. Han var en ofta efterfrågad hantverkare som gärna hjälpte till med allsköns hantverk och även förste sågare på byns sågverk och även i grann byn. En morgon 1994 ramlade han ihop i källaren när han höll på tvätta kläder. Han hade fått en hjärnblödnig. Min farbror ordnade så han kom iväg till sjukhus. Det var svårt att hitta där hemma i röran, och just då i den allmänna stress som råder vid ett sådant tillfälle, så hittade man ingen plånbok. När man nästa dag åkte dit för att leta så hittade man plånboken gömd i en burk med 50 000kr i. Han har sedan den dagen när han drabbades av hjärnblödningen inte sagt ett enda ord, utan numera så pekar han bara nickar och skakar på huvudet. Huset han byggde det står på samma vis nu som för 13 år sedan. Det förfaller och ser snart ut som den skogskoja man lämnade när man flyttade in i det nybyggda. I garaget står hans bil och rostar sönder och minner om en svunnen tid... men ingenting varar för evigt människan är en tid,skrattar och gråter. Sen blir hon gräs och frid. Åren tillåter kossor på hennes grav. Mull var hon kommen av, mull blev hon åter.