Alla sova i enslig gård...
"gårdens lurige beskyddare"Läste i ett inlägg en stilla fundering om högläsning, och då gick mina tankar återigen till hemmets trygga vrå, och barndomshemmet.
Sista julen som min Far firade hemma innan han flyttade till ett demensboende firade jag och min man uppe i stugan med mina föräldrar, min Farbror och faster.
Snödrivorna låg meterhöga, det var 20 minusgrader ute och på gården brann facklor som vi gjort på gammeldax vis precis som pappa alltid brukat göra på julafton.
Pappa var redan då ganska " borta" och jag vet inte riktig om han hela tiden hade koll på att det var julafton.
När vi ätit julmiddagen inne hos mor och far så gick vi in till våran lilla stuga och delade ut lite julklappar, drack lite kaffe och festade på kakor.
Sedan läste jag högt ur Viktor Rydbergs " Tomten ".....
Midvinternattens köld är hård,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser hvit på fur och gran,
snön lyser hvit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står der så grå vid lad´gårdsdörr,
grå vid den hvita drifva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skifva,
tittar mot skogen, der gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
öfver en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar hufvud och hätta-
"nej, den gåtan är allt för svår,
nej, jag gissar ej detta"-
Slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen-
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk af sele och pisk och töm
Polle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar öfver
fylles af doftande klöfver;-
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sofva der inne;
går till hönsen der tuppen står
stolt på sin högste pinne;
Karo i hundbo´ts halm mår godt,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han se´n på tå
nalkas att se de söta små.
Ingen må det förtrycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
re´n genom många leder,
slumra som barn; men hvarifrån
kommo de väl hit neder?
Slägte följde på slägte snart,
blomstrande, åldrades, gick- men hvart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Plötsligt gnistrar det till i pappas ögon, han höjer blicken tittar på mig och formar orden med sina läppar,sedan när jag läst dikten färdigt så upprepar han den sista frasen på tredje versen....det är hans största lycka.
Jag saknar högläsningen, jag ångrar att jag inte läste mera högt för pappa sista tiden.
Min Farmor och Farfar läste alltid ur sin Bibel högt för varandra varje kväll.
Vilken underbar gemenskap och sammanhållning...varför har vi slutat med det ?
