Mamma till sin mamma
Det hör ju inte till vanligheterna , för i vanliga fall kämpar hon på och är (eller åtminstonde'
så låter hon) ofta pigg och glad.
Jag kämpar ju som jag berättat förut med min oro över min familj och då främst mor.
Jag oroar mig ständigt för henne. Ringer minst en gång varje dag,
Ibland gör jag mig ett ärende bara på låtsas , frågar om nåt recept eller så, bara för att
jag vill höra hur hon låter.
När jag var på medicinska utredningen så ifrågasatte man min relation med mor
och undrarde om min oro för henne kanske inte var så bra för min hälsa?
Jag har inte tänkt så mycket på det förut , tänkt att det skulle tära på mig med den här oron,.
Oavsett hur det är så är det inte något som man bara kan klippa bort.
Mor som tagit hand om mig , som uppfostrad mig, lärt mig allt jag kan, sett till att
jag fått det jag behövt när jag växt upp.
Som oroat sig för mig, som bett för mig och som ständigt vakat över mig!
Skulle jag inte göra detsamma nu när hon behöver det: ......Svar !
Jag skulle aldrig förlåta mig själv ,eller kunna leva vidare med att inte i alla fall försöka
Kanske skulle jag behöva hitta ett sätt att förhålla mig till oron över mor?
Jag känner mig så maktlös och så hjälplös när hon ringer och är ensam och orolig,
eller virrig som hon var i kväll.
Och jag känner ångesten komma krypande, ......det låter som när pappa..........nej jag vill inte..
orkar inte...
Tidevarv komma och tidevarv försvinna sådan är livets gång jag vet det, men jag tycker det är sååå
jobbigt när närstående har det tufft och det är så svårt att hjälpa.
så skrev jag för ca ett år sedan...
Och jag tänker ikväll att
Så är det ....vissa saker bara är så. Man kan inte ändra sitt sätt att vara när det gäller vissa saker.
Visst önskar jag ibland att jag skulle kunna rycka på axlarna, och tänka " det ordnar sig" det finns andra som kan....
men jag kan inte....när någon i min familj mår dåligt .....då mår jag också dåligt ......så är det och så kommer det nog alltid att vara...ingen terapi i världen kan nog ändra på det..
Mmmmm lilla Britten du..så är det ju om man har förmågan att känna empati...och det har ju du..och vet du..det har jag oxå..jag känner i hela kroppen med dig nu..och jag vill så gärna sända dig min värme min känsla av vänskap till dig..kram på dig från Anna
vilken tur att din mamma har dej tänk va många som sitter helt ensamma,
så sorgligt att du känner den här oron för henne men hon är dej evigt tacksam att du finns där för henne
önskar dej en härlig lördagskväll
Vilken tur att hon har dig. Håller med om att man mår dåligt när nära och kära gör det. Ha en fin söndag.
Du skriver så det berör Britten..Kram på dig...
Jag förstår precis vad du går igenom min vän..Jag kände precis likdant för mamma, som du kanske kommer ihåg,,,ja sedan detta att hitta på ett ärende bara för att höra "hur" hon mådde. jag hörde det direkt..Jag ringde oxå minst en gång varje dag..
Ville ju bara höra hennes röst...och hon sa ofta.."Inger när kommer du"..så svårt det var....
Åhh jag saknar henne så...Britten jag tycker att du ska fortsätta att ringa och höra hur hon mår...Tänk så glad man blir när man hör att de mår bra..
Jag tror inte att man kan göra om sig...
Och tänk så glad och trygg hon känner sig när hon vet att "DU BRYR" dig om henne...och vad mysigt hon tycker att det är när du är däruppe i krökarna nu...
Krama om och rå om varandra.. En dag är det försent..
Ha det så gott, och hälsa din mamma som har fostrat dig till en sådan fin dotter..
Stor kram till dig min vän..
Jag håller med dig!
Vissa saker kan, vill och ska man inte ändra på, som t.ex. att måna om sina anhöriga. Att kunna känna en djup empati, är en gåva som långt ifrån alla har fått. Känslokyla och svårighet och ovilja att sätta sig in i andras (djurs eller människors) svåra situation är inte något att eftersträva, tvärtom. Jag vet att en person som står mamma mycket nära, sa till henne när pappa låg på sjukhemmet, att hon tyckte att mamma skämde bort pappa som besökte honom varje dag! Det uttalandet var så dumt och sårade naturligtvis mamma, men så här i efterhand så är det klart att hon är glad över att hon månade om pappa allt vad hon orkade och förmådde.
Ja, även vi har blivit allt med känsliga för djur som har det svårt. Vi satt igår kväll och åt middag på terassen samtidigt som Sigrid jamande sökte efter sin unge. Även vi saknade henne, hon var så otroligt social och "falktrå" (det ordet är det nog nästan bara du och jag som förstår). Vi fällde faktiskt en tår medan vi satt och försökte njuta av middagen...
Godmorgon! Det är bara så... det går inte släppa den oro man känner för saker och ting. Det är som det är. Kram på dig!!!
God morgon fina du :-)
Jag förstår dina tankar och din oro och jag skulle oxå känna likadant för min mamma.
Det är dock viktigt att den oron inte blir övermäktig och "äter" upp dig utan att du ibland kan slappna av i tanken på mamma...
Ha en skön söndag !
Kram kram
Det är inte värdens enklaste problem att lösa,men på något sätt måste det gå,men hur, är både en samvetsfråga och om man har tid att ändra på allt för att ställa upp 100%,går nästan inte att göra det tyvärr, ha en bra dag o kram.
C här uppe skriver precis som jag tänker när jag läser ditt inlägg..
Du har en fantastisk empatisk förmåga min vän,kanhända slitsamt, (det kan jag förstå) med denna ständiga oro, men som du själv säger vissa saker kan man inte ändra på. Skulle du inte måna om dina nära och i detta fallet din mamma så skulle du gå under.
Det är dock viktigt att få ventilera sin oro, du har fina vänner och en förstående man, och jag skickar en hel hop med kramar till dig idag...jag vet vad du går igenom
Jag förstår din oro, det gör ont i kropp och själ när man oroas FÖR NÅGON SOM STÅR EN NÄRA, Men vet du, jag tror det vore värre om du inte hade empati, det är faktiskt en gåva, och jag vet att du gläder många i din närhet med din oändliga omtanke.
Jag förstår precis hur du menar.. Det är jättejobbigt att se sina nära och kära må dåligt och oron som finns, man vet ju att livet bara är ett lån, så det gäller att ta vara på tiden tillsammans också. Jag är jätteglad över allt jag gjorde för min mamma medan hon var sjuk, även om det var både tufft och jobbigt många gånger, så vet jag, att jag gjorde allt jag kunde för henne, och det hjälper mig absolut i sorgen och saknaden efter henne.... Kramiz M
Förstår hur du tänker och hur orolig du många gånger känner dig för din kära mamma.
och att du blir också extra orolig när hon verklar ledsen.
Din mamma är säkert mycket glad över att ha en så fin och omtänksam dotter som du är.
Och ja, oro tär mycket på en,
men som du skriver att det är inget man bara kan klippa bort.
Och förstår din oro och ångest och rädsla för vad som kan hända.
Min mamma och jag hade av olika orsaker inte någon nära kontakt,
men efter att pappa gått bort fick jag fyra underbara år med min mamma,
där jag på riktigt fick uppleva en fin relation mellan mor och dotter.
Är så glad för de åren, för utan dem, så skulle det ha kännts bra mycket tyngre.
Skickar dig en jätte-stor kram och hoppas du känner den.
Förstår dig så väl...de flesta gör nog det för vi är nog ganska lika...men det finns ju alltid vissa som klarar av att inte bry sig. Hur?!
I vanliga fall har ni ju många mil emellan er...måste vara extra tungt men...tur telefonen finns! Håller tummarna att din mor får leva o hälsan länge än!
Kramen!
Ragnvi
När min mamma drabbades av en stroke, så att mina syskon och jag började turas om att sitta hos henne på sjukhuset, fick vi ett erbjudande av en kurator där att få lite handledning så att vi skulle hitta ett bra sätt att förhålla oss till hennes sjukdom. Personalen sa att de ofta upplever att anhöriga totalt kör slut på sig när någon i familjen blir svårt sjuk. Vi tackade aldrig ja till erbjudandet, utan turades om att sitta hos henne. Just då var vi alldeles för uppstressade för att ta till oss det de pratade om, men nu efteråt förstår jag att de ville hjälpa oss att hitta bra sätt att orka stötta vår mamma och varandra, de ville inte förhindra oss att engagera oss i henne.
Så är tidens gång och klart att man tar hand om sina föräldrar när de behöver det.
Jag har inte mina i livet mer men när de behövde mig då ställde jag upp.
Ha det gott
Kram
Det är klart att du ska oroa dig och bry dig - det är helt naturligt! Det är nog extra jobbigt eftersom ni bor så långt ifrån varandra... Kram till dig Britten...
Jag har också en ensam mamma som börjar bli till åren, så jag förstår precis.
/P
Hej! Du är så klok och imponerande tycker jag. Dina tankar om din mor är idag inte allt för vanliga men egentligen så självklara. Det är klart vi ska ta hand om våra mammor men samtidigt måste vi ha tid för oss själva. Min mamma är 71 och pigg och frisk men ibland deppar hon ihop. Jag har nu efter några års kämpande hittat ett förhållningssätt som fungerar. Mitt problem är att hon gör mig alltid så liten kallar mig lilla gumman och lilla hjärtat och gör sig själv till den behövande mamman hon en gång var när jag var liten. Det är inte lätt med mamma och dotter relationer. Jag vill inte såra och är därför tyst… jag du vet. Mår du bra så är det väl klart att du ska ringa och bry dig om din mamma i massor. Själv hörs jag och min mamma via sms sk. Överlevnads sms och så rings vi en gång i veckan. Det fungerar bra annars äter hon upp mig. Ha det gott, Britten
Vad fin människa du är, så omtänksam och medmänsklig. Klart att man inte bara kan släppa de tanarna..man är den man är..
Det du skriver tar tag i mitt hjärta och kramar hårt. Du är en omtänksam människa och det glädjer med all säkerhet dem du har i din närhet och bara vetskapen om att du bryr dig och oroar dig över de dina får dem alla ggr att må bättre inombords även om det kanske inte alltid syns på utsidan.
Var den du är, men var rädd om dig själv och vårda även din egen själ så kan många glädjas åt din värme.
Kram på dig!
kramelikram min vän!
Klart att man inte kan koppla bort när nån i familjen inte mår bra. Det är väl naturligt att man bryr sig. Det är min åsikt i alla fall. Tyvärr ser vi i mitt jobb anhöriga som inte bryr sig utan dyker upp när deras nära har avlidit. Då blir det minsan fart på dom.
Klart att du ska bry dig om din mamma men du ska även tänka på dig själv oxå.
Stor kram till dig.
Va jobbigt vännen! Man vill ju att föräldrarna ska leva ett så långt och innehållsrikt liv som möjligt, och att dom mår bra hela livet ut! Men, hur många gör det? Själv är jag ledsen över att ha förlorat mina föräldrar så tidigt i livet, men samtidigt tänker jag ibland att jag slipper bekymren som hopar sig när gamla föräldrar börjar tackla av och kanske bor långt borta....
