Av och till...
Jag står för den, och inte skäms jag för den heller.
Sorgen och saknade kan slå ner över mig , drabba mig som när blixten slår ner i våran telefon och slår ut all möjlighet till kontakt.
Kommer man över sorgen ?... sorgen över att aldrig fått hålla ett nyfött litet barn i sin famn...sorgen över att aldrig...listan kan göras så lång med allt som man aldrig ..när man aldrig fått uppleva lyckan att bli mor
Livet går vidare, och det måste det göra, annars vore det inte mycket till liv, och livet mäts inte i vem som har det svårast tuffast, jobbigast.
Det liv är inte längst som längst har varat...den levat längst som fyllde livet mest...
Och jag lever , det gör jag ...men glädje och sorg...vandra tillsammans , och ibland är vägen med sorg större och bredare.
Man försöker , man kämpar man sväljer ner och man låtsas att allting är ok.
Men ibland är det verkligen inte ok...ibland är sorgen så outhärdlig och gör så ont så man tror inte att man ska orka.
Men det gör man !
Livet går sin gilla gång...vidare.
Och man måste tillåta sig att känna detta ..jag måste göra det. Men det viktigaste är att inte fastna i sin sorg att inte låta bitterhet ta över ....att inte låta ältandet få gro.
Jag har lärt mig att leva ett bra liv ändå, utan dom barn som jag så förtvivlat ville ha. Jag har lärt mig att ta tag i mig själv när sorgen vill göra för mycket anspråk och bitterheten vill försöka få fäste och helst av allt slå rot.
Men sorgen finns där allestädes närvarande ibland bara som en liten liten klump i magen , men ibland så blir den övermäktig och det är då man måste få gråta....
Som nu när det smyger sig in en ny liten saknad. Saknaden över dom barn som skulle komma hem och hjälpa till på gården, som skulle klippa det gräs som gör så ont att klippa, eller laga den ved som gubben får laga själv...
eller göra mig sällskap och plantera på pappas grav
Nya tider och nya saknader.
Jag har fått så många reaktioener och mail och kommentarer på mina inlägg om barnlöshet...jag förstår att detta är ett ämne som är laddat och för många svårt att båda tala och skriva om....
Jag tackar från djupet av mitt hjärta för all respons jag fått och alla fina brev och mail om just detta ämne.
Barnlöshet kommer jag aldrig att veta vad det är - vi har ju faktiskt en son och två barnbarn. Däremot så vet jag vad faderslöshet är - har inte förrän efter hans död ens haft hans namn! Min sorg har i hela mitt liv varit att inte kunna krypa upp i en kärleksfull fadersfamn.
Vad tror du - går det att jämföra?
Nej, antagligen inte! Men jag tror att vi gott kan förstå varann!
Hjärtekramar/marma
Förstår dig helt och hållet,du skulle gärna få mig som din son för jag har har samma sorg som inte haft någon barndom mer än när jag var hos mormor men fyller 52 år sista oktober så det är inte mycket att adoptera men hade gärna haft dig som mamma istället för den som var det,det hade varit rena himmelriket om du varit det om det kan hjälpa ,kram och tänk positivt så du inte blir så där ledsen igen,tänk på allt annat som är bra istället.
Hej igen! Kom just hem och läste det du skrivit.Vackra och sorgliga ord.Jag tänker dom orden ständigt. Tack för din fina kommentar på min blogg.Kram Åsa.
Åh jag vet inte vad jag skall säga, blir så berörd av det du skriver. Jag skulle kunna ge va som helst för att du skulle slippa känn denna sorg men jag förstår den fullt. Massor av kramar från mig till dig!! Ta hand om dig!!
vackert,
å du skriver verkligen gripande jag känner igen mej så i dig,
Ensamheten kan verkligen vara hemsk ,
många kramar till dej
Ditt inlägg träffade precis rätt ikväll. Tack för det. Ensamheten är så stark, och när vi pratar om det blir det inte lika ensamt längre. Så fortsätt prata Britten- Kram
Hmmmm ja men du..jag förstår dig så väl..jag ser det ju i min närhet..jag ser den förtvivlan på väääldigt nära håll ska jag säga dig. Det är inte lätt..
Men som jag sagt förut jag tycker du skaffat dig ett rikt liv ...ett fint liv..med två ställen att bo på som inte många kan komma i närheten av..med resor och båtliv..med god smak och ett varmt och vänligt sätt. Kram på dig..massor av kramar..från Anna.
Kram söta styvmor....
Hej.
Tack för det öppna och ärliga inlägget.
jag förstår din stora sorg över barnlösheten. Jag hade turen att få 2 superfina barn men jag kan lätt sätta mig in i tomheten och sorgen när man inte fick eller får några.
Jag är inte heller bra på att hantera sorg, saknad, ensamhet och allt det där. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Jag skulle väldigt väldigt gärna vilja få uppleva sann äkta vuxenkärlek någon gång i mitt liv men det vet man ju inte om det kommer hända...
Det är som du säger, man måste tillåta sig att känna men inte att fastna i ältande.
Jag tycker du kämpar så bra att se allt det vackra i tillvaron och att fånga glädjeämnena. Kram
Hej på dig!
Mycket bra skrivet, och att tala om det som känns jobbigt är en del i att bearbeta det jobbiga, och det vet du ju redan förstår jag. Men, en rad som du skriver, skulle jag vilja kommentera. Du skriver: "man sväljer ner och man låtsas att allting är ok".
Men, nej,nej, nej, säger jag! Svälj inte ner, låtsas inte att allting är ok. Visst, ibland kan man ju inte säga som det är, men generellt, så svälj inte ner, låtsas inte att allting är ok. Gör du det så stoppar du ju tillbaka sorgen in i dig själv och den kan ju då aldrig försvinna, eller minska.
Jag vet att det är lätt att säga, och att det är lättare sagt än gjort, men jag måste ändå få säga det för det är sant. Jag hörde något som någon sa på en film häromdagen, han sa ungefär så här: älska sorgen, för den tillåter dig att gråta, och gråt för det får dig att läka.
Det här blev ju personligt, men jag skriver det här som en kommentar på bloggen, för jag vet att du inte lägger ut det nu, och dessutom så kan du ju välja vilka kommentarer du ger offentlighet åt.
Jag hoppas att det snart ska kännas lättare, det gör det ju, inget varar för evigt som tur är!
Allt gott!
Kram Christer
Hej min vän! Vet ej om den förra kommentaren gick iväg. Är hos Stefan och hans mus är paj..
Iaf så är det mycket starkt av dig att skriva kring detta svåra stor ämne. Förstår att det är jättejobbigt. Jag nästan skäms, som både har barn och barnbarn, önskar så jag kunde göra något. Jag vet ju vilken underbar mamma du skulle vara.
Vilket jag tycker är bra, är att du verkligen skriver och pratar om din stora sorg, även om inte det hjälper, så är det ju skönt att lätta sitt hjärta, samt att många nog känner igen sig, och blir starka genom dina ord. Skulle så gärna vilja vaara hos dig nu, och ge dig en stor varm kram..
Jag tror du träffar din mamma idag. Ragge hjälper Stefan med hans balkong, lagar panelen på övervåningen. Du vet gamla hus..
Hoppas du fick en fin utflykt med din mamma..
Stor varm kram från dig från mig här i Älvestad..
Det är nog så sorg måste få vara; att man pendlar mellan att sjunka ner i den, våga vara så lessen som man innerst inne är och att sedan se framåt, gå vidare och titta på det man faktiskt har fått av livet.
Du har ju en fantastisk fin kontakt med Dina fina syskonbarn till exempel och en bra man vid Din sida. Sånt är inte alla förunnat. Det kan inte ta bort sorgen över att inte ha fått egna barn förstås men det ger Ditt liv ett gott innehåll föreställer jag mig. När det är som svårast kan det bara bli bättre, försök att se ljuset i tunneln! Synd att inte telefonen fungerar, Du skulle behöva kunna prata länge med Dina nära och kära när sorgen kommer över Dig så här. Det brukar kännas bättre att prata med någon och få lite tröst när man är lessen
När får Du telefonförbindelsen tillbaka? Här har vi nu varit utan i snart 3 veckor. Det verkar som om hela Telia har tagit semester på en gång.
