Farmorsmor...
Det här är Farmor Magdas Mor och Far BrittaSara och Olle Vestberg. ( Visst är han lite lik Emils Pappa! och hon ser ut precis som jag minns farmor ?)
Olle var född 1861 och dog 1948. Britta Sara var född1862 och dog något år före honom
Kortet är taget någon gång i slutet på 1890 talet.
Dom bodde på en liten holme i en by i Anundsjö som hette Åbosjö. Försörjde sig som dom flesta på skog och jordbruk.
Dom fick 5 flickor som alla så småningom hamnade i Holmträsk, varav den ena var farmor Magda. Hennes systrar hette Axelina. Emelinda, Karin Hillevi och Maria.
2 pojkar fick dom också men båda dog i unga år. Den ene dog efter att ha cycklat ganska långt till tandläkaren för att få hjälp med en infekterad tand. Det utvecklades så småningom till blodförgiftning och han dog i sviterna av det.
BrittaSara och Olle bodde sina sista år på ålderdomshemmet i Bredbyn där dom dog i slutet på 40 talet.
Jag tycker om att fundera och fantisera om hur man hade det på den tiden. Vad gjorde man med den lilla fritid man hade ? Vad hade man för drömmar och funderingar kring livet ? Var man kära i varandra, eller var det bara rena resonemangs äktenskap ? Fick man alltid gå till sängs med mat i magen eller var man hungrig ibland när man gick till sängs? Kunde Mor BrittaSara tillåta sig att sörja sina båda söner? Många frågor som inte blir mycket mera än just frågor.
Svärfar!
.I morgon skulle min svärfar ha fyllt 91 år. Grattis H
Det förvånar mig att jag inte skrivit om honom tidigare eftersom han är en av dom människor som jag beundrat och respekterat mest av alla i modern tid.
Han var i unga år vävlagare åkte runt och lagade vävstolar bla på Barnängsgatan i Stockholm. Sedan blev han resande montör och servade kopieringsmaskiner och jobbade för Zeuthen & Aagaard. Under en period hade han 2 arbeten när han först jobbade på sekuritas som vakt och sedan som nattvakt på SEB där Markus Wallenberg hade sitt högsäte.
Han var otroligt duktig på Schack och kom flera gånger 2a och 3.a i SM.
Första gången jag träffade H var 1993 . Jag blev redan första gången tagen av hans otroliga pondus.
Han var inte en människa som tog vem som helst till sitt hjärta på en gång utan man fick så att säga förtjäna den.
Så jag minns än i dag men värme i bröstet den gången han sa till mig ett par år senare " jag gillar dig" då visste jag att han knutit mig till sitt hjärta. Det var en fantastisk känsla och det kändes som att vinna högsta vinsten på lotto.
Han var verkligen ingen dussinvara utan en människa med kvaliteer som man inte ser idag.
Punktlighet var ett ord som han tyckte om. Sa man kl 19.00 så var det kl 19.00 som gällde, och inget annat. Det var viktigt.
Rättvisa var ett annant ord som han levde starkt efter, och inte bara i ord utan även i handling.
"Juste" pratade han mycket om " jag vill att det ska vara juste sa han ofta.
Han var oerhört påläst och det han inte visste det tog han reda på. Ända fram till sista veckan han levde så kunde man diskutera samhällsfrågor och politik med honom. Han var som jag tycker det väldigt intelligent ja rent av klok.
När vi skulle rösta för Eu och euron så minns jag att han sa..."Ja jag är ju gammal och ska snart dö, jag ska fråga mitt barnbarn hur hon resonerar"
Han ville inte ligga någon till last och aldrig vara skyldig någonting. Det enda som han tagit emot från staten var nog pensionen som han tjänat ihop till. Inte en enda gång under hela sin livstid hade han tagit ett banklån.
Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta om min Svärfar men jag känner att orden blir ganska små när jag ska försöka beskriva hur mycket jag repekterade , beundrade och tyckte om honom.
Det är 2 år sedan som han dog, men ännu så kan jag komma på mig själv med att ta telefonen för att ringa till honom, eller om vi är ute och åker därut mot västerort där han bodde så kan jag säga till B " ska vi åka och fika hos...innan jag kommer på att ..nej just ja..
Det finns människor som lämnar ett oerhört tomrum efter sig Det har han gjort, och jag saknar honom så
Tiden den går...
Kl 06.00 ger jag upp mina fruktlösa försök att sova och går upp. Solen flödar från gården. Fågelfamiljen som flyttat in i fågelholken på lagårdsväggen har bråttom och flyger in och ut. Ett svanpar glider sakta förbi bryggan i sin vackra vita skrud. (Det är imgen vanlig syn på Holmträsket.) på andra sidan sjön har min farbror B börjat klippa gräset och när jag hämtar min kikare ser jag herr Bäver simmande mot " tallholmen".
Det är ett skådespel så välregiserat så Fellini och Bergman skulle blekna.
Moffi och jag tar en promenad upp till Långtjärnen. Där ligger tjärnen mörk och djup och stilla. Ingen Öring eller Regnbåge skulle komma på tanken att leka i solgasset.
Väl hemma igen sätter jag mig i den nymålade kyrkbänken och läser DN , och dricker mitt morgonkaffe.
När kl är 13.00 tar jag filten , hunden min radio och ett glas cider och sätter mig på bryggan för att lyssna på "Sommar". Plötsligt slår gäddan till som flyttat in under bryggan och gjort sig så hemmastadd, så den bryr sig inte ens om att jag stoppar ner mina fötter i vattnet.
på kvällen kommer mina kusiner M och I. I har med sig sin man och sin dotter som jag inte sett sen hon var en liten 5 årig flicka. Nu har hon vuxit upp och blivit en vacker ung dam på 19 år.
Ack ack ack vad gör den tiden med oss...
"Sommartorpet"
Sommartorpet "VÄSTAT"
Utedasset
"Sommarlagårn"
På 60 talet köpte Pappa ett torp ett par kilometer från våran gård. Det kan ju tyckas onödigt med tanke på den idyll som vi redan hade, men han tänkte praktiskt och tyckte det skulle vara bra att bo där korna betade.
Det var mycket att göra på den fallfärdiga stugan. Han satte in nytt plåttak drog in el och vatten och byggde bla ett rum på råvinden till min bror, och en veranda på baksidan av stugan.
Det var en mysig stuga med bakugn i köket, spegeldörrar överallt, gamla fönster och överlag en hemtrevlig och gammaldags känsla.
Jag minns hur mysigt regnet smattrade mot plåttaket och vi kurade med öppen brasa och "kalle Anka". Varma soliga dagar badade vi vid sandstranden strax nedanför, och åkte ut med båten för att meta abborre.
Men för Mor och Far var det inte någon ren idyll utan hårt arbete hela dagen lång.
Korna skulle mjölkas morgon och kväll höet skulle bärgas och ved för vintern ordnas. Dessutom fick pappa lov att dryga ut kassan med skogsarbete.
Korna ja! Nattros, Fagra, Constansia, Ralla, Molly och" kvigan" och så naturligtvis små tjurarna som pappa kallade för " Tjabo allihopa.Sommarlagårn var som jag minns det ett elände redan då.(I dag är det bara kaffe ved kvar av ladugården ...och knappt det.)
Där var så mycket mygg att man ibland inte såg handen framför sig, och på den tiden när det inte var så mycket miljömedvetenhet så låg radardimman tät. En helg så tog jag och min kusin C hand om kossorna så mor och far kunde åka till Kittelfjäll och koppla av. Det var en tung helg för oss stackars små taniga tonåringar. Långt var det att gå med mjölkhinkarna och jag var så myggbiten efter den helgen så jag var alldeles sårig. Det var en helg! Så hade dom det varje dag. För lite och ingenting... Stugan som låg precis vid skogskanten var inte bara besökt av mycket mygg utan även myror, och min stackars syster som var rädd för myror hade ofta andledning till att gallskrika.
Att besöka utedasset nattetid var även det en prövning när man var liten och mörkrädd och tycktes se mörka skuggor och höra konstiga ljud från skogen.
Men ofta var det bara mysigt att vara där " västat" och riktigt bra var det när mamma kokade "Mese" och ost i den stora järngrytan ute på gården.
Minnena kommer så ofta till mig nu är allt borta jag fattar det ej!
( I dag är det en Dansk läkarfamilj som äger torpet som inte längre heter Västat utan " Solvik")
Lapplandsveckan!
Just nu pågår pingströrelsens årliga konferans Lapplandsveckan i Husbondliden. Den började på 40 talet och drivande var Pingströrelsens ledare Levi Pethrus.
Ca 20000 Pingstvänner samlas i det gigantiska tältet för att sjunga och predika.
För alla troende en stor händelse. Min pappa cycklade under många år på 40 talet från Holmträsk till Husbondliden, en sträcka på ca 20 mil. Med tält och packning på packethållaren och med ytterst lite matsäck samlades vännerna i Åsele för att lägga upp resrutten. När man väl kommit fram så slog man oftast upp tältet i en lada för att få lite skydd mot regnet som av någon andledning var ständigt återkommande . Störtskurar och kraftiga åskoväder var ingen ovanlighet under dessa veckor.
En gång var det lite extra lyxigt att komma till Lapplandsveckan för då fick man åka på ett lastbilsflak och slapp cyckla den långa vägen.
Det fanns en stor sångare inom pingströrelsen som hette Einar Ekberg. Han var ofta gäst på Lapplandsveckan och sjöng om Staden ovan molnen så tältduken lyfte.
För Far var detta en mycket stor och speciell högtid och ända fram tills han var 75 år så var han med där. Jag kan se honom framför mig komma gående utför backen ner mot tältet med regnrocken i ena handen och mor stadigt i den andra.
När vi var ungdomar åkte vi också till "Lappis " under ett par år och tältade men vi var inte så seriösa som "pingtvännerna " utan vi var mest där för att busa ( gudbevars)
" Man borde inte sova när natten faller på"
Åtminstone om det är en lång och ljus,stilla, underbar och förödande vacker norrlansnatt
När vi gifte oss fick vi en telegran av min väninna som nu är död där det stod " må ett äktenskap bli ljust och glatt som en norrländsk sommarnatt "jag hade nästan glömt hur norrlands natten var, så fantastisk...
Kl 03.15 sitter jag nere på bryggan och känner en stor ödmjukhet inför skaparundret. Tårarna rinner och jag tänker på sommarnätterna när vi var barn och tonåringar. Nätter när vi tillsammans med BÖ, (som var cp skadad och gravt handikappad, men ändå alltid hade en stor portion livsglädje) åkte ute på sjön i hans båt med hans motorsnurra. En Ewinrude 3hk som han kärleksfullt kallade för "Hedlund".
Han hade en liten fiskarkoja borta vid dammen. Dit åkte vi när vi varit ute hela natten, fiskat och grillat korv på någon holme och sett solen gå både ner och upp. Jag var med ett par gånger på dom nattliga äventyren, men oftast var det min bror och BÖ som var ute.
BÖ var en fantastisk människa som trots sitt svåra handikapp gladdes över Holmträsk skönhet, sin båt och sin koja. Han hade svårt att prata och svårt att gå. Många gånger trillade han och rullade över stock och sten, han måste ha varit alldeles blåslagen men han skrattade alltid åt sig själv, bad om ett handtag och reste sig upp igen.
På somrarna så hördes ofta hans sommarskrik eka över sjön när han skrek ut sin glädje över sommaren.
BÖ fick inte gå i skolan, men det kom en gammal pensionerad lärarinna som lärde honom läsa och skriva och han kämpade hårt för det.
Han älskade Elvis, skrattade åt Sven-Ingvars och tyckte mycket om Annalena Löfgrens "Lycklig gatan"
Jag minns när vi var i hans koja så ville han att vi skulle strö ut lite kaffe på vedspisen för han tyckte om den lite brända doften av kaffe, det luktade sommar sa han.
I dag finns det inte mycket kvar av hans älskade koja. Resterna står där som ett monument från en annan lycklig tid som försvann.
I dag är det den 4 e juli ...Pappas födelsedag
Lära för livet!
I dag har jag varit till Solberg. En grannby som ligger ca 1 mil härifrån. Där gick vi i skolan. Det kom en skolbuss på morgonen och hämtade upp oss barn , sedan åkte den runt till grannbyarna och plockade upp skolbarn och kl 8.30 var vi på plats i Solbergskolan.
Det var, känner jag i dag en förmån att få gå i en byskola. Trots att den kanske inte hade samma utbud som stadsskolorna, och trots att lärarna kanske inte alltid var dom mest välutbildade och pedagogiska. Jag minns i alla fall tillbaka på min skoltid med glädje och förnöjsamhet.
På den tiden fanns det både låg, mellan och högstadium, så vi stannade där i 9år. Det finns många små roliga episoder som jag skulle kunna berätta från min skoltid.
Våran musiklärare var även vaktmästare och lite allt iallo i byn, och det var inte alltid han kom ihåg att han hade lektion. Ibland kom han indroppande efter en halvtimme med "storstövlaran" på och snuset i "111". Men vi älskade våran musiklärare och hade alltid väldigt roligt på lektionerna. Han kunde spela som få ( han var även byns kantor)
han hade en förkärlek för Evert Taube, och jag vet inte om det är därifrån jag fått min kärlek till Evert Taube.
Våran mattelärare var även studierektor. Han tyckte det var mycket roligare att berätta historier än att undervisa i mattematik. Det fanns inte en matte lektion som inte började med en rolig historia, och varje gång han kom för att öppna dörren till klassrummet så sa han på sitt lite underfundiga vis " Paradiset är lost"...
Vi var små klasser. I våran klass var vi bara 10 st. Ingen mobbning, ingen förstörelse och inga skandaler...
På skolavslutningarna så gick vi klassvis på rad upp till byns vackra träkyrka ( byggd 1917) med flaggor i händerna och finklänningarna på. Vi sjöng naturligtvis " den blomstertid" och kyrkan var alltid fullsatt.
Ja det var en idyll som jag inte ser idag...
I dag är skolan nerlagd, men kyrkan blomstrar fortfarande och där hålls både bröllop gudstjänster, begravningar och dop.
Det var, känner jag i dag en förmån att få gå i en byskola. Trots att den kanske inte hade samma utbud som stadsskolorna, och trots att lärarna kanske inte alltid var dom mest välutbildade och pedagogiska. Jag minns i alla fall tillbaka på min skoltid med glädje och förnöjsamhet.
På den tiden fanns det både låg, mellan och högstadium, så vi stannade där i 9år. Det finns många små roliga episoder som jag skulle kunna berätta från min skoltid.
Våran musiklärare var även vaktmästare och lite allt iallo i byn, och det var inte alltid han kom ihåg att han hade lektion. Ibland kom han indroppande efter en halvtimme med "storstövlaran" på och snuset i "111". Men vi älskade våran musiklärare och hade alltid väldigt roligt på lektionerna. Han kunde spela som få ( han var även byns kantor)
han hade en förkärlek för Evert Taube, och jag vet inte om det är därifrån jag fått min kärlek till Evert Taube.
Våran mattelärare var även studierektor. Han tyckte det var mycket roligare att berätta historier än att undervisa i mattematik. Det fanns inte en matte lektion som inte började med en rolig historia, och varje gång han kom för att öppna dörren till klassrummet så sa han på sitt lite underfundiga vis " Paradiset är lost"...
Vi var små klasser. I våran klass var vi bara 10 st. Ingen mobbning, ingen förstörelse och inga skandaler...
På skolavslutningarna så gick vi klassvis på rad upp till byns vackra träkyrka ( byggd 1917) med flaggor i händerna och finklänningarna på. Vi sjöng naturligtvis " den blomstertid" och kyrkan var alltid fullsatt.
Ja det var en idyll som jag inte ser idag...
I dag är skolan nerlagd, men kyrkan blomstrar fortfarande och där hålls både bröllop gudstjänster, begravningar och dop.
