PyroBritt

 

Ring i dina klockor
Blås i din trumpet
Det är någonting du glömde
Nånting du knappt ens vet
Du är vid liv
Vid liv
Så ring i dina klockor
Blås i din trumpet

Du sitter där ensam i ett rum fullt av minnen
Men någon dag måste du öppna upp dina sinnen
Ett gift har ätit sig in i ditt skinn
Men sorgen har sin tid och glädjen har sin
Men ibland kan sorgen stå stel i sitt spår
Och bygga fågelbon i ditt hår

Ring i dina klockor
Blås i din trumpet
Det är någonting du glömde
Nånting du knappt ens vet
Du är vid liv
Vid liv
Så ring i dina klockor
Blås i din trumpet

Alla har ett hål att fylla
En del gräver vi själva
Andra bara finns där
Blunda för några
Men minns en del
Och glöm aldrig nånsin bort
var din stolthet är

Var inte så hård mot dig själv och ditt hjärta
Jag hör hur det slår där inne under all svärta
Det finns tillräckligt många olevda liv
Och ett liv är beröring, ibland av en kniv
Så skaka dammet ifrån dina stukade vingar
Öppna ditt fönster, låt klockorna ringa

Ring i dina klockor
Blås i din trumpet
Det är någonting du glömde
Nånting du knappt ens vet
Du är vid liv
Vid liv
Så ring i dina klockor
Blås i din trumpet
Åh du är vid liv
Vid liv
Så ring i dina klockor
Blås i din trumpet

P le Marc

I dag har jag väntat, inte vid min Mila precis, men väl vid telefonen.
Jag har inte väntat på en kvinna från " färdvägar vida "
men på ett samtal från sjukhuset där mamma opererats.
När den skälvande signalen äntligen kom vid 19 tiden ikväll...
" Välkommen du som väntats i min ensamma dag "
En röst i telefonen hade besked om..
" den kära den käraste med ögon blå"...min mamma...

Operationen är över..Läget är stabilt !


Så skrev jag i fjol den här tiden..

Det har varit ett skakigt år...långa resor och jobbiga cellgiftsbehandlingar för lilla mamma.

Målet var att komma så nära 12 behandlingar som möjligt Mamma klarade 10 och sen avbröt vi för det började bli jobbigt för henne.

I år åker mamma till min syster och firar jul. Det som hon inte orkade förra julen.

Jag känner mig så glad och tacksam...Glad över att mamma mår så pass bra som hon gör nu....
Glad att hon kan bo kvar i sitt fina lilla hem

Och glad över att hon orkar åka till min syster

Och glad över att jag har min syster

Och glad att jag .....oj min lista kan bli lång...när jag bärjar räkna .....

Jag känner mig bara så ödmjukt tacksam inför livet...

Det finns naturligtvis så mycket oro i mitt liv också ..oro inför framtiden , sorg och saknad, och smärta...


Men jag väljer att fokusera på det som är bra, och jag försöker att välja glädje, och tänder ett ljus i ställer för att förbanna mörkret.

Älskad av en del ...hatad av andra...

I Stockholm så verkar vintern alltid komma som en överaskning för de flesta....många har inte ens tänkt tanken vinterdäck ännu.

Och jag gissar att även i år så kommer den första snön att orsaka stora trafikstörningar som alltid här...lite konstigt kan man tycka...

Jag säger som polisen i Spanarna på Hill street      "Hey, folks! Let's be careful out there! ..."

Ibland känns saknaden mera smärtsam än nånsin


Jag kan ibland känna mig alldeles tillintetgjord av saknad....

Sorgen den övergår i saknad, men sakna ska jag göra så länge jag lever.

Jag tänker tillbaka på de åren när pappa fortfarande var frisk...I sin krafts dagar när " arbete befodrar hälsa och välstånd "

Jag kan se honom i sina arbetskläder,  sin fula keps och den hopplöst fula gröna jackan. Kan se honom i sin snygga kostym med vit skjorta och slips en söndagsförmiddag på väg till gudstjänst i kyrkan.

Kanske hade han fått i uppgift att leda gudstjänsten och var koncentrerad och laddad över sin uppgift.

Ser honom på huvudet i traktorn med oljig overall och skiftnyckel i handen...eller vid telefonen för att ringa vägmästarn och klaga över den dåliga vägen till byn

Lite mindre roliga minnen är de sista åren hemma på gården,  när pappa så märkt av sin sjukdom inte fick ihop de sysslor som han utövat under hela sitt liv.

När hjärnan spelade honom spratt gång på gång , och hur han förlorade sin plats i tillvaron , och i början var så förtvivlat sorgsen och orolig över vad som hände med honom.

När han inte förstod hur och var och varför...

Sorg över de minnena och saknad...

Sista gången jag träffade pappa ,det var en kväll i juli just när sommarn stod i full blom...

Pappa skulle till att fylla år och jag minns att vi pratade om att han skulle bjuda alla på vårdhemmet där han bodde på tårta.

Det var dax för kvällsmat och jag hjälpte honom. Det var päronkräm,  pappa tyckte mycket om päron så han åt med god aptit..

Vi skulle åka tillbaka till Stockholm och vi tog adjö...Pappa reste sig  på vingliga ben vinkade med sin lilla hand och sa de för honom karakteristiska orden   " HA SÅ BRA "

De var de sista orden han sa till mig. Ett par veckor senare kom hans tåg sakta inrullande för att ta med honom till sin slutstation...

HA SÅ BRA så sa pappa till mig det sista han sa....vilken lycka att fått den önskan förmedlat till sig av sin far....


Hur jag saknar dig pappa.

Önskemål att se vad som händer på gården med våran renovering-- Lite bilder kommer här för er som tycker det är intresant att se.....

Jag säger som kristina lugn " nu mår jag mycket bättre , tack och lov att du finns "

Den torterande tandvärk som hållit mig i ett järngrepp ett par dygn har släppt!

I går morse stoppade maken in mig i bilen och drog och efter div diskuterande med vårdcentraler så fick jag till sist komma till tandläkaren i Vilhelmina.

24 mil fick vi åka, men vi hade åkt 224 om det  behövts.

Den tand som en tandläkare i stockholm sa var rofylld och som hon stoppat igen....den var inte rotfylld...

Infektion i roten och pulpan i så dåligt skick så tandläkaren hade aldrig sett något liknande.
Jag svimmade i stolen och han sprutade bedövning rätt in i tanden så tandsköterskan nästan dog...

" att du haft ond är väl bara förnamnet , Men ! varför har ni inte ringt 112 ? sa Tandläkaren..

Va ! sa vi ...112 kan man väl inte ringa om man har tandvärk ?....JOOO i allra högsta grad...detta är inget att leka med...

Nu äter jag antibiotika som gör mig lite illamående men det går över....

Jag är så glad att B var här uppe och kunde hjälpa mig i går annars vet jag inte...




Nu packar vi en dag sent men ....solen flödar, isen har rivit igen och sjön ligger så blank som den bara kan här uppe
om jag inte vetat skulle jag ha tippat på April...


Men jag gissar att det börjar dra ihop sig med en massa mys hemma också så .....SEE YOU IN STOCKHOLM

En burk !  En gammal rostig kakburk hittade jag i går när jag städade ett skåp...Å tänk vad en gammal kakburk kan sätta igång minnenas telvision däruppe...

Till jul brukade mamma baka något som hon kallade för " kolakakern "
Inte minns jag något recept...och inte mamma heller




Men jag memorerade hjärnan och försökte komma ihåg hur det var...och så blev det " kolakakern som jag minns dom"





Tänk att trots att jag i långa perioder lämnar mina pelagonier så blommar dom mer än nånsin just nu, och i hallen står en rosmarinkruka som är större och frodigare än nånsin...


I dag kommer älskling upp...längtar....har varit här uppe nu ensam i 2 veckor...skönt ...men längtar...efter



ditt hår som har strimmor av silver..dina händer som bär spår av år...och ditt leende min käraste som är detsamma i dag som i går....och när du kommer ska du få älgstek...mandelpotatis...murkelsås...och nybakade jättegoda bullar från grannen och så då kolakakern som jag minns dom



å då ! blir det helgdagskväll inte i timmerkojan men väl i björnestugan

Nu har isen lagt här uppe...



Ja inte så att jag gärna springer på den ...Men !


En novemberdag 1938 så fick min far och mina farbröder bud till timmerkojan i skogen om att deras syster låg för döden och dom måste komma hem...


Det var då till att bege sig först till fots och sen när man kom fram till Holmträsk över sjön och isen som inte legat särskilt länge...




Jag kan tänka mig att det var ganska så försiktiga och rädda pojkar som tog sig över sjön för att komma hem....hem för att mötas av budet att deras syster 17 år gammal gått bort...


Jag tänker på det när isen fryser häruppe.

På nätterna låter det högt och klagande i isen precis som det vore plågsamt  att frysa till is.


Isen höll den gången för min far och mina bröder. Men samma kväll begav sig en annan bybo iväg på en 3 hjuling över sjön..

Då var isen inte lika barmhärtig . Han for igenom och höll på länge för att ta sig upp ur vaken. Upp kom han, sneddade förbi närmaste hus och bad om ett par torra sockar och fortsatte sedan färden över sjön på tunn is och mörk himmel.




Min faster som för övrigt också hette Britt





hade en stark och orubblig barnatro och hennes hälsning till sina bröder hemma på gården var att " jag går till gud och väntar att möta er i himlen...