Att bli mamma till sin mamma!

I morse när jag pratade mor var hon ledsen och ensam och lät ganska ynklig.
Det hör ju inte till vanligheterna , för i vanliga fall kämpar hon på och är (eller åtminstonde'
så låter hon) ofta pigg och glad.

Min svägerska pratade också med henne men då var hon jätte glad och på ett strålande
humör.
Jag undrar om hon kanske bara vill blotta sig och sin ledsnad inför mig eller?

Jag kämpar ju som jag berättat förut med min oro över min familj och då främst mor.
Jag oroar mig ständigt för henne. Ringer minst en gång varje dag,
Ibland gör jag mig ett ärende bara på låtsas , frågar om nåt recept eller så, bara för att
jag vill höra hur hon låter.

När jag var på medicinska utredningen så ifrågasatte man min relation där med henne
och undrarde om min oro för mor kanske inte var så bra för min hälsa?

Jag har inte tänkt så mycket på det förut , tänkt att det skulle tära på mig med den här oron,
men oavsett hur det är  så är det inte något som man bara kan klippa bort.

Mor som tagit hand om  mig som uppfostrad mig lärt mig allt jag kan sett till att
jag fått det jag behövt när jag växt upp.
Som oroat sig för mig som bett för mig och som ständigt vakat över mig!
Skulle jag inte göra detsamma nu när hon behöver det: Svar:

Jag skulle aldrig förlåta mig själv ,eller kunna leva vidare med att strunta i att oroa mig

Kanske skulle jag behöva hitta ett sätt att förhålla mig till oron över mor? jag v et inte
men jag känner mig så maktlös och så hjälplös när hon ringer och är ensam orolig,
eller virrig som hon var i kväll.
Och jag känner ångesten komma krypande, ......det låter som när pappa..........nej jag vill inte..
orkar inte...
B har lovat att åka dit  (älskade Tack) och titta till henne nu( efersom han är uppe) hjälpa henne med en ny tv och
kanske en del som behöver åtgärdas därhemma .
Hon har ju bara en arm just nu också, och kanske just därför känns det extra tungt.

Tidevarv komma och tidevarv försvinna sådan är livets gång jag vet det, men jag tycker det är sååå
jobbigt när närstående har det tufft och det är så svårt att hjälpa.

Det är tufft i min familj just nu !  Kanske är det så att vi varit väldigt förskonade under en lång period.
och nu är det sk pay off...vad vet jag?.

Det enda jag just nu vet är att jag måste försöka ta hand om mor och hjälpa henne så gott det går
trots att det sklijer oss 70 mil...



I dag har vi varit ute och promenerat med Moffi. hyfsat väder trots allt.
I kväll ska S åka till sin bror i Sundbyberg och jag ska bara vila...
S har bestämmt att inte åka förrän på fredag morgon skönt!..

Kommentarer
Postat av: cilla

ja älskade syster, din oro är många ggr berättigad, men ändå så svår för dig och många ggr kanske den blir större än den behöver vara. Men vad gör man åt det?jg vet inte, har inga svar, men jag tror ändå att vår mor har det bättre än många andra gamla. Hon har många vänner runt sig, och hon är ofta vid gott mod. Du måste försöka att tänka på dig själv mera. kram

2007-05-09 @ 21:03:08
URL: http://cillirill.blogg.se
Postat av: Elisabeth

Jag vet inte, men jag tror du föddes till en hjälpare här i världen! När du då känner att du blir maktlös, hjälplös och inte kan hjälpa i hela den utsträckning du skulle vilja....ja, då blir det så himla tufft för dig! Då blir det nästan tigervarning! Slåss mot väderkvarnarna, du vet! Och då blir det blir ännu tuffare för dig!

Äkta kärlek kommer från hjärtat, och där finns ju också omtanken, hjälpsamheten, och den goda viljan! När vi begränsas att använda dessa gåvor av någon anledning - då kommer också samvetet neddimpande i hjärtelådan!
Och du har ju ett stort hjärta!

Kram

2007-05-09 @ 21:49:21
URL: http://himlastigen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0