Nu ligger isen på sjön...
Ja inte så att jag gärna springer på den ...Men !
En novemberdag 1938 så fick min far och mina farbröder bud till timmerkojan i skogen om att deras syster låg för döden och dom måste komma hem...
Det var då till att bege sig först till fots och sen när man kom fram till Holmträsk över sjön och isen som inte legat särskilt länge...
Jag kan tänka mig att det var ganska så försiktiga och rädda pojkar som tog sig över sjön för att komma hem....hem för att mötas av budet att deras syster 17 år gammal gått bort...
Jag tänker på det när isen fryser häruppe.
På nätterna låter det högt och klagande i isen precis som det vore plågsamt att frysa till is.
Isen höll den gången för min far och mina bröder. Men samma kväll begav sig en annan bybo iväg på en 3 hjuling över sjön..
Då var isen inte lika barmhärtig . Han for igenom och höll på länge för att ta sig upp ur vaken. Upp kom han, sneddade förbi närmaste hus och bad om ett par torra sockar och fortsatte sedan färden över sjön på tunn is och mörk himmel.
Min faster som för övrigt också hette Britt
hade en stark och orubblig barnatro och hennes hälsning till sina bröder hemma på gården var att " jag går till gud och väntar att möta er i himlen...
vad vackra kort du visar,
oj vilken tur att de ej gick ner sig i sjön.
hoppas du får det bra idag å du det där med att åka bort i december till värmen lät ju bara sååå härligt,
Åhh, det var en jobbig färd för din far och hans bröder..Och så sorgligt att vara så ung och gå bort så tidigt..Den andra mannen på trehjulingen, var en djärv en, att bege sig ut igen...Men det var nog så på den tiden. Isen var den rätta vägen för att komma fram fort.. och som vanligt, underbart vackra vinterbilder på din sjö, som nu fruset till is...
Kanske törs du släppa ur Moffi på isen nu??
Varit vaken inatt, förstår jag...?
Ha en skön vinterdag i Paradiset, kanske en liten tupplur..
Kramkram
Hej hjärtat ..vad kul att du har börjat blogga igen...ha en bra dag
Som jag förstod av din kommentar hos mig så hade du en jobbig natt och inte kunde sova.
Hoppas du lyckade sedan sova några timmar i alla fall.
Det är verkligen jobbigt med sömnproblem
Vilka underbara foton du visar oss här.
Men tänk att isen redan lagt sig på sjön, då måste det ha blivit ganska kallt där.
Oj, vad sorgligt det du berättar om din far och farbröder när deras syster låg för döden,
och de begav sig över den tunna isen, och kan tänka mig det var läskigt.
Och sedan mötas av beskedet att systern gått bort.
Ja, jag tror också att våra kära som lämat oss väntar på oss på den andra sidan.
Ha det så gott
Stor Kram
Vilket öde! Alla människor bär på olika fina och jobbiga minnen. Detta var av det senare slaget, starkt och givetvis mycket smärtsamt för hela familjen. Hände en olycka här för några år sen, där en kvinna gick genom isen och lämnade man och tre relativt små barn ensamma. Minns det som en mycket smärtsam händelse för hela bygden.
Har själv oerhört stor respekt för isar - tunna som tjocka.
Som vanligt mycket vackra bilder.
vännen Socrate
Du har blivit utmanad!
Tänk så mycket du har att berätta.Det måste vara en guldgruva för dina släktingar att gå in och läsa din blogg.
Ja inte bara dina släktingar !!! jag njuter av varje ord du skriver.
Jag älskar att höra dina berättelser. Förstår att mycket kommer från farbror B och tidigare även från Pappa. Som vanligt blir mina ögon blöta.
kram
Så veckert det är!! En så sorglig dag det måste ha varit för dem...
Hon är hemma nu sen länge och bara väntar på resten.
Isar är jag så rädd för.
Ha det fint min vän, kram lena.
Tänk att isen redan lagt sig hos er. Här i söder får vi vara glada om en ens hinner lägga sig innan det är dags för vår igen. Vintern brukar komma när jag minst vill det dvs i februari-mars. Vid den tiden brukar jag vilja ha vår.
Men vilken skillnad det är. Här i Sundsvall har det varit +9 i dag och soligt. Jag kan riktigt höra när isarna knäpper!!!!! Ha det så bra
gud vad mysigt!!:)
Ja isar kan vara förädiska. Själv går jag ogärna ut på is om jag inte vet att den är riktigt tjock. Ser rätt rolig ut för jag brukar gå som att jag gjort i byxan.
Må så gott nu.
Kikar in och önskar dig en skön tisdagkväll...
Skönt är det nog att ha en sådan stark tro den stunden......men vilken plåga för din pappa och bror. :/
Min far är uppvuxen vid en sjö och det var väglöst fram till mitten på 50 talet, fått hört om historier över svaga isar på skridskor till skolan mm.
M mmm Britten du är ju bara bäst på sådana här inlägg...så fint så man ryser....vackra bilder.. galet vackra. Kramar till dig från Anna...varma kramar är det...riktigt varma :)
Hej lilla du! Vet du, att genom dina ord får bilderna ännu mer liv i sig, betydelsfullt!
Sorglig men vacker o spännande berättelse....
Kramen!
Jag gillar vatten, men i fryset tillstånd har jag en väldig respekt ...
Du ger oss så underbart fina foton och berättelser, Britten...tänk att en is kan bringa såna minnen...
Tack för att du börjat blogga igen, jag älskar att läsa allt vackert du skriver om våra/mina rötter.
saknat dej oxå....
Så vackra bilder....
Kram // Hjördis
Det var ett starkt inlägg som berör. Jag har av min svärmor hört berättelsen om hur isen ibland varken bar eller brast. Hon bodde vid sjön. En julafton skulle hennes pappa hämta hem henne från andra sidan sjön. Han skjutsade henne på sparken men hon måste ha en lång slana över knät ifall isen skulle brista. Då hade de något att hålla i.
Hos oss har den också lagt. Jag och Isac var ned och kände på den i helgen och faktiskt vågade vi promenera på den, fast bara i strandkanten. Lite mysigt :)
